I måndags bytte vi arbetsplats..
Så nu istället för att jobba på sista etappen, jobbar jag nu på första dvs på gatan. Gatuarbetet går ut på att vi försöker få killar att komma till dagscentret (Centro el dia). Jag tänkte att jag skulle skriva lite om det,men nu när jag börjar vet jag inte vad jag ska skriva, det är fortfarande lite för nytt, vad ska jag säga välkommen till verkligheten! Redan första dagen fick jag som ett slag i ansiktet, vi gick till en park där min educator Vicky redan hade börjat jobba med några killar. Att kalla den en park är nog att ta i, den består av 4 små gräsplättar med en fontän i mitten. På varje gräsplätt ligger det avdäckade folk, junkies och folk som bara inte har någonting, det är skräp överallt, lukten och folk som vinglar fram. Det är ett av de fattigaste områden och det vimlar av folk. En avdäckad man lutandes mot alla sina ägodelar på en gräsplättarna, ett ungdomsgäng som i väntan på rödljuset, så de kan tvätta bilfönster mot en liten peng, röker en spliff, en gatuhund i jakt på mat, en barnfamilj lekandes på lekplatsen brevid bänken där en 14-åring säljer sina tjänster och poliser på andra sidan gatan. Ett gäng med tjejer och killar mellan 11-16 år alla med en trasa i handen som de tättare än titt tar upp och luktar på. Det första som slog mig var den starka lukten av trasan, det tar inte lång tid för den lukten att förstöra en 12-årings liv. Det är hemskt, fruktansvärt, så jävla orättvist, det är barn! men det finns hopp… men jag känner att det blir mer om jobbet när jag vart där lite längre..
Min chef över gatuarbetet sa redan första dagen att vi måste ta vara på vårt privatliv, att vi måste lämna killarna på jobbet vi får inte ta med oss tankarna hem, det kommer bli svårt men ett måste för att kunna göra ett bra jobb.
Mitt liv utanför jobbet just nu… Min första visdomstand bestämde sig för att komma ut, så efter 3 dagar av hamsterkind gick jag till tandläkarn som meddelande att den är det bara att dra ut. Eftersom jag skulle på midtermscampet dagen efter kände jag inte riktigt för att gå runt med en blodig mun så istället fick jag lite smärtstillande och munskölj. Jag fattade inte riktigt hur starka tabletterna var, så första dagen gick jag istället för blodig mun runt hög i min egna lilla värld. Tack o lov så funkade munsköljen väldigt bra och räckte bara med den till sist. Det var kul och träffa alla andra igen och se hur alla har förändrats och hur allas nya liv är.
Jag hann jobba 3 dagar innan jag blev magsjuk, jag har aldrig känt mig så liten i hela mitt liv. Även om jag är 25 år så blir man nog aldrig för gammal för sin mamma, för den enda jag vill ropa på var mamma. Till sist fick Thomas och Ivonne (Thomas flickvän) ta mig till sjukhuset, där jag fick ligga några timmar med dropp av olika sorter slag, tester och till sist visade det sig vara matförgiftning. Matförgiftning av jobbet, så numera får jag inte äta fet eller stark mat, inte så lätt i Mexico.
Så oturen har hållt i sig, fast egentligen otur med rätt saker. Det är rån, sjukdom och pengar men med folk där har jag en enorm tur! Så mycket hjälp, meddelande, samtal och tankar jag fått från folk omkring mig under dessa 2 dygn är sinnes!
Men nu måste jag ta hand om allt pappersarbete!
Ta hand om er!
Pussar o Kramar
